om vi har tålamod

det tänder något inom mig, en förundran och en stimma av nyfikenhet.

ibland tror jag att du har rätt i att du är hemlig, eller så är det bara jag som inte förstår.

och visst är situationen obekant, jag märker det på dig och känner det i mig. och kan sätta mycket på kant.

men jag blir lite förvirrad och undrar varje gång vi hamnar där. på ditt sätt att vara och hur du beter dig. 

för att jag vet att du tänker med hjärtat och hjärnan? eller för att du visar mig något?

och jag blir osäker på mig själv, mina förmågor och styrkor jag byggt upp och hur jag ska bete mig.

kanske för att jag inte känner igen mig själv och alla tankar, förvirringar och frågor på och om mig själv.

hur jag hamnade här? vad som gjorde att jag vågade? och åt vilket steg jag ska kliva nästa gång, om jag kliver.

och trots att jag nog egentligen är ganska säker på min sak, och min förmåga i situationen,

så får du mig att tvivla och längta på samma gång. i nån sorts virrevarv som kan sluta hur som helst.

jag blir bättre med tiden, om du har tålamod med mig

och jag inte låta bli att undra om du har tålamodet som krävs när jag ska kasta mig ut för ett stup,

när jag står på kanten, och förlorar mig själv, hittar tillbaka, och landar smärtfritt på okänd mark.

och jag kan inte heller låta bli att fundera över om jag kommer ha tålamodet att vänta ut dig?