ibland är det svårt att veta vilket ben man ska stå på, vem man ska lita på, vilka omdömen
man ska tro på, och hur tungt någon annans hjälpande eller skälpande ska få väga.
och jag insåg igår att det känns inte om att jag känner er längre....
ni som varit min trygghet hela livet, som stått i vått & torrt, men som försvann nånstans på vägen.
det inser jag nu. och det gör både ont i hjärtat och känns befriande.
för nånstans så vet jag att det innebär att jag har tagit steget jag väntat på, blivit en bättre person,
som vågar stå för vem jag är och litar på min egna förmåga när det gäller att fatta rätt beslut.
och jag känner att jag vuxit och befinner mig ett steg före er, och vågar tro på att människor kan förändras.
jag inser att jag inte alls har samma förutfattade meningar om folk och vill ge en andra chans.
och inte försöka döma någon efter vad ryktet säger. för jag vet hur ont det gör.
och det är en egenskap som jag är stolt över, även om jag fortfarande jobbar på den och vill bli bättre.
jag beundrar verkligen hur du har gett mig förmågan att våga tycka att olikheter är vackert och att man duger
för den man är, och alltid är värd en andra chans. och du har fått mig att förstå att man inte ska döma människor
utifrån vad man tror att man ser utan att veta hur någon mår, hur någon tänker och vad någon känner.
och jag är så förbannat stolt över hur du ser på dina medmänniskor, älskade bror.
men det är skrämmande att se hur många står kvar i samma fotspår och trampar
och fortfarande inte vågat börja lita på sitt eget omdöme, och andras förmåga att kunna sina egna,
utan bara lyssnar till hur någon betett sig för flera år sedan och inte vågar ge någon en andra chans.
era skratt sårade faktiskt........ men de fick mig också att växa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar