jag ramlade för ett tag sen över en blogg som verkligen gick rakt in i hjärtat.
som berör. på riktigt. och som får mig att tänka efter en extra gång över vad som är viktigt.
som får mig att uppskatta allt fint och alla människor jag har omkring mig ännu mer.
samtidigt som den får mitt hjärta att värka över hur orättvist livet kan vara.
det senaste inlägget fick mig trots allt mörker att tro på människorna igen,
och på att vi i landet lagom kan åstadkomma så oerhört mycket om vi bara hjälps åt.
ställer upp för varandra. sträcker ut en hjälpande hand åt dom som behöver den,
och lär oss vad som är viktigt att prioritera. på riktigt.
för vad kan vara viktigare än medmänniskorna vi har omkring oss? och omsorgen om dom?
det värmer ett rödgrönt hjärta att någon får känna värmen från andra människor mitt i mörkret.
får upptäcka att det finns saker som fungerar och människor som bryr sig om.
och jag önskar att samma värme vore riktad till alla som behöver det..
^
"Jag har inga gudar, men tror på vikten av att vara en god människa.
Mina hjältar kan inte flyga. De kan inte skjuta spindelnät. De har inga superkrafter.
Mina hjältar är vanliga. Jag med.
Mina hjältar sliter på stålverk och fabriksgolv, inom vård och omsorg.
Mina hjältar kämpar hårt för sina lönekuvert. Mina hjältar får landet att fungera.
Men än viktigare: om de kan, går mina hjältar tidigare från sina arbeten för att vara med sina ungar.
Mina hjältar håller om dem hårdare vid varje kram. De älskar varandra mer, för varje dag som går."
ett stycke. med tankvärda ord. hemska och sorgliga, men som ändå inger hopp.
