på nått sätt tror jag att allt det här får mig att växa o klättra ytterligare ett steg.
jag har bara inte kommit på hur ännu.....


ett fel närmare rätt.

om att växa upp & ge någon en andra chans

ibland är det svårt att veta vilket ben man ska stå på, vem man ska lita på, vilka omdömen
man ska tro på, och hur tungt någon annans hjälpande eller skälpande ska få väga.

och jag insåg igår att det känns inte om att jag känner er längre....
ni som varit min trygghet hela livet, som stått i vått & torrt, men som försvann nånstans på vägen.
det inser jag nu. och det gör både ont i hjärtat och känns befriande.

för nånstans så vet jag att det innebär att jag har tagit steget jag väntat på, blivit en bättre person,
som vågar stå för vem jag är och litar på min egna förmåga när det gäller att fatta rätt beslut.
och jag känner att jag vuxit och befinner mig ett steg före er, och vågar tro på att människor kan förändras.

jag inser att jag inte alls har samma förutfattade meningar om folk och vill ge en andra chans.
och inte försöka döma någon efter vad ryktet säger. för jag vet hur ont det gör.

och det är en egenskap som jag är stolt över, även om jag fortfarande jobbar på den och vill bli bättre.

jag beundrar verkligen hur du har gett mig förmågan att våga tycka att olikheter är vackert och att man duger
för den man är, och alltid är värd en andra chans. och du har fått mig att förstå att man inte ska döma människor
utifrån vad man tror att man ser utan att veta hur någon mår, hur någon tänker och vad någon känner.
och jag är så förbannat stolt över hur du ser på dina medmänniskor, älskade bror.

men det är skrämmande att se hur många står kvar i samma fotspår och trampar
och fortfarande inte vågat börja lita på sitt eget omdöme, och andras förmåga att kunna sina egna,
utan bara lyssnar till hur någon betett sig för flera år sedan och inte vågar ge någon en andra chans.


era skratt sårade faktiskt........ men de fick mig också att växa.

sommarprat

det här med att lyssna på sommarpratare i radion är något för mig lika självklart
som att ta kvällsdopp i sjön när solen sänker sig på lediga dagar. det hör liksom sommaren till.

idag lyssnade jag på anjas ord. och det tycker jag att ni också ska göra, här
det var så vackert, ärligt, tankvärt och modigt. och gick rakt in i hjärtat och berörde.
för att man riktigt hörde osäkerheten och nervositeten i hennes röst i början av programmet
men hur styrkan och orden växte allt eftersom hon vågade vara sig själv.

och det kändes så naturligt. och jag beundrar henne verkligen för känslan det förmedlade.

det som däremot väckte en tanke inom mig, är det faktum att det i dagens samhälle 
fortfarande förväntas ett avslöjande och en förklaring i media för att man tycker om någon.
och står utanför "normen". och det känns faktiskt ganska skrämmande...